Så undviker du att känna dig som den bluff du inte är

GoMonday

Imposter syndrome eller bluffsyndromet

Känslan av att vara en bluff som kollegorna eller chefen snart kommer att avslöja är betydligt vanligare än du tror. Men med rätt strategier kan du göra dig fri från känslan av att inte räcka till eller att ha hamnat på fel plats.

Det kallas för ”imposter syndrome” eller ”bluffsyndromet”. Så vanligt är det här psykologiska fenomenet att det fått en egen benämning. Enligt uppskattningar som gjorts drabbas hela 70 procent någon gång under sitt jobbliv. Tankar som ”de kommer att avslöja mig” eller ”jag förstår inte hur jag kunde bli anställd” är tydliga tecken. Det handlar om en känsla av att vara otillräcklig, av att man förr eller senare kommer att bli påkommen som inkompetent eller oförmögen att klara av sina arbetsuppgifter. Fenomenet är lika vanligt hos kvinnor som hos män. Det är dock vanligare att kvinnor upplever att det är deras förmåga som inte räcker till, medan män i större utsträckning tvivlar på om de kommer att nå ett uppsatt mål eller förväntat resultat.

Inbillad otillräcklighet och dålig tilltro

Forskning har bland annat visat att en av följderna blir att man jobbar hårdare. Men när man gör det och lyckas upplever man paradoxalt nog inte att man klarat av uppgiften på grund av sin förmåga utan ”bara” för att man jobbat så hårt, eller på grund av ren tur. Nästa gång jobbar man därför ännu hårdare, för att kompensera sin egen, inbillade otillräcklighet. Man hamnar i en ond cirkel, där man hela tiden förstärker de negativa tankarna.

Andra kompenserar sin dåliga tilltro till den egna förmågan på andra vis. Till exempel genom att uppträda inställsamt gentemot chefen och säga det man tror att hen vill höra. Vilket naturligtvis bara förstärker känslan av att vara en bluff – man är ju inte längre trogen sig själv. Det är också vanligt att man sänker sig själv, istället för att säga ”det fixar jag” hör man sig själv säga ”jag ska försöka”. Då blir ju inte fallet lika stort om man skulle misslyckas.

Bluffsyndromet handlar till stor del om svårigheter att ta till sig positiv feedback. Mycket har också att göra med sammanhanget du befinner dig i – det handlar lika mycket om dig själv som om var du befinner dig i förhållande till andra. Ta ett exempel: Kanske har du alltid varit ambitiös och redan från det att du var liten fått höra att du lyckas med allt. Själv har du alltid identifierat dig som klassens ljus. Så börjar du gymnasiet och hamnar i en klass där alla har höga betyg. Plötsligt är du inte bäst och vet inte ens vem du är längre. Tankarna på att du hela tiden varit en bluff infinner sig.

”Kan jag verkligen det här?”

Samma sak kan hända när du byter jobb. Du har varit framgångsrik i din tidigare yrkesroll, och vet också vilka meriter det var som gjorde att du rekryterades till din nya post. Men på din nya arbetsplats är alla andra också mer meriterade och dessutom inkörda i sina roller. Plötsligt infinner sig osäkerheten och oron: ”Kan jag verkligen det här?” ”Är jag lika bra som de andra, egentligen?”

Det kan också handla om att du är rädd för att misslyckas och därigenom svika någon, till exempel dina föräldrar.

Något som också kan spela in är om du tillhör en minoritet på arbetsplatsen. Om du till exempel är betydligt yngre än alla andra, är den enda med utländsk bakgrund eller ensam kvinna bland bara män kanske känslan av otillräcklighet handlar om att du känner dig som en udda fågel med andra referensramar än kollegorna. Prestationen blir då ännu mer central än annars – den blir det primära sättet för dig att känna att du passar in och har din plats i gruppen.

Bluffsyndromet går att tackla och komma ifrån

Framför allt handlar det om att ändra tankebanor:

    • Observera dig själv. Det är viktigt att skilja på känsla och fakta. Det är en sak att känna sig inkompetent, en helt annan att faktiskt vara det. Fundera över om det är något i din jobbsituation som ändrats och som orsakat de här negativa tankarna hos dig. Ofta är det inte dig det handlar om utan om att situationen eller kraven har förändrats.
    • Styr din egen tankegång. I samma ögonblick som du tänker ”det här klarar jag inte” – vänd på resonemanget och säg till dig själv ”jag klarar det här”. Säg det gärna högt för dig själv, eller skriv ner det. Det kan kanske låta lite löjligt, men det fungerar faktiskt.
    • Ta tillvara andras feedback. De flesta har en förmåga att suga till sig negativ kritik, samtidigt som de tonar ner positiva omdömen. Så när du får positiv feedback – skriv ner den! Skriv gärna också ner när du själv tycker att du haft framgång i något sammanhang, koppla inte alltid dina prestationer till vad andra säger, tillåt dig att själv bli nöjd över något du uträttat. (De här anteckningarna är för övrigt guld värda den dag du ska söka nytt jobb och ska skriva ett nytt CV.)
    • Prata med andra om problemet. Helst inte någon på arbetsplatsen eller den grupp du känner dig som en bluff, utan någon utanför din nuvarande krets. Det kan vara familj och vänner, kanske före detta arbetskamrater. Och gärna någon som upplevt något liknande.
    • Prata med chefen. Det här kan vara väldigt svårt, eftersom problemet just är att du inte vill riskera att bli påkommen som en ”bluff”. Samtidigt vill du inte heller antyda att du inte litar på din chefs omdöme, det vill säga att hen skulle ha begått ett misstag som anställde dig. Men om du har en bra relation till din chef kan det vara en lösning att bolla den här känslan och på så vis sticka hål på den negativa bilden av din egen förmåga som du målat upp.

    Och glöm inte heller bort: Fake it’til you make it. Du behöver faktiskt inte kunna allt från början. Jobba på, ta dig över eventuella trösklar, se till att du lär dig sådant som kanske inte krävts av dig tidigare. Du kommer in i det, snabbare än du själv tror.